Jag kunde…

…inte hålla mig borta. Igår var det Rallarloppet och jag var länge tveksam till att ställa upp. Under hela veckan så har jag sovit dåligt och varit lite under isen, mentalt.

Hade möjligen feber natten till söndagen. Vaknade vid tre och var helt genomsvettig. Jag var då väldigt tveksam till start. På morgonen så tog jag tempen och den var normal. Ville inte åka men jag visste att jag skulle bli alldeles nojjig om jag skulle sitta hemma.

Ytterligare ett orosmoment är ju min prestationsångest. Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv. Spelar ingen roll i vilket sammanhang det är. Det hindrar mig från att bara ha kul och njuta. Det är väldigt jobbigt. Är ju medveten om det men ändå så trillar jag dit. På någotvis så tror jag att bara jag gör det här bra så är jag en lyckad människa. Tror att jag inte duger som jag är i andras ögon om jag inte alltid är perfekt och bäst.

Nåväl, på plats i Bottnaryd så började jag måla greve djävulen på väggen och var helt säker på att jag skulle få åka den första milen med trasiga stavar. Hade ett par i reserv vid varvningen efter en mil.

Som oseedad så hamnade jag i tredje startledet. Såg med fasa hushörnet som skulle rundas. Trångt värre. Pang! Där gick starten.  Första problemet var att runda en tant som stod och hindrade tjyvstart. Det gick galant och jag såg hur hushörnet närmade sig. Jag höll upp stavarna och småsprang runt huset. Ville inte paja stavarna igen. Det var väldigt nära. En trampade fast staven men efter att jag mordhotade vederbörande så slutade han upp med dessa dumheter. En arg Klas är en dödlig Klas.

Det gick inte vidare fort i början men tyckte ändå att jag tog mig fram i ett hyfsat tempo. Då dök jätteproppen Allan upp i en backe. Att åka så frbnnat sakta och vara så långt framme i fältet är ett mysterium.  Det kändes som flera hundra åkte förbi i det vänstra spåret. Det var nära att jag buttade bort honom men jag gjorde ett tokryck och rusade  förbi. Ibland undrar man om folk gömmer sig en bit bort i skogen och kliver på när täten precis passerat.

Nästa frustration var den häftiga nedförsbacken. Äntligen chans till lite vila. Bara att krypa ihop och köra. Nej. Här plogade folk friskt. Helt galet. Det borde vara förbud mot plogning om man startar i tävlingsklass. Folk låg som bowlingkäglor både till höger och vänster. Jag ställde mig i fartställning och bara körde. Fick kryssa mig fram bland alla plogare. Någon skrek åt mig men inte brydde jag mig om det. Plogar man så har man inga rättigheter att uppehålla hela spårbredden. Körde nog om  tjugostycken i backen. Det var skoj. Efter backen så började det glesa ur och jag kunde nästan börja åka skidor. Det var efter sju kilometer ungefär. Sedan gick det bättre och bättre för varje kilometer. Tappade nog den mesta tiden den första milen. Därefter hade jag nog en mer jämnt utspridd tidsförlust per kilometer.

Banvallen var jobbig psykiskt. Bara att stå och nöta med stakning. När man tittade upp så såg man banvallen. Fortsatte ett tag till och såg….banvallen. Försökte muntra upp mig själv genom att försöka titta på naturen bredvid spåret. Det fungerade rätt bra. Bitvis är det ju väldigt dramatiskt när man åker igenom en utsprängd passage i bergen.

Halvvägs så kände jag mig rätt seg men som tur var så blev det vätska. Då piggnade jag till rejält och fick ny energi. När vi väl lämnade banvallen så började det gå riktigt tungt. Glidet försämrades markant och jag fick slita hårt för att hänga med den klunga som jag kört ikapp. Tänkte att fortsätter det så här så får jag problem att ta mig hem i hyfsat skick.

Som tur var så blev glidet mycket bättre när vi kom ut på Dumme Mosse. Med några stavtag så var jag med i matchen igen och kände att det skulle gå bra de sista 16km. För varje vätskestation blev jag piggare. När jag passerade Axamo så kändes det väldigt lätt. Jag stod och stakade utan ansträngning och knaprade in meter för meter på de framförvarande. Det gick oförskämt lätt.

Nu var det bara tre kilometer kvar. Äntligen nedförsbacke och vila. Sedan kom de sista backarna. Här lyckades jag tappa toppluvan. Tvärnit. Som tur var kom det en bakom som plockade upp den elegant och gav den till mig. Som tack la jag mig bakom och tänkte vara gentleman. Blev då omkörd av en äldre herre som såg ut att ha rymt från ett äldreboende. Det kunde jag inte ta. De sista femhundrametrarna svek jag min mössräddare och gjorde ett enormt ryck. Den äldre mannen passerades också och jag kände mig lite nöjdare.

 Kom i mål på ca 2.51 vilket var helt ok med tanke på mina förberedelser. Som vanligt så ville jag åka bättre än så men det är bara att inse att jag inte var bättre denna dag. Prestationsångesten gör sig påmind igen.

Trots allt var det en trevlig dag med mycket folk efter spåret. Ännu roligare var att det var så många JOK:are med. Kul att Fredrik blev fyra. Mest imponerade nog min namne Klaus(ja, han stavar så men jag antar att det uttalas Klas). Han gjorde ett riktigt bra lopp och var inte alls långt efter de bästa. Roligt!

Nu blir det till att försöka återhämta sig efter bästa förmåga. Fyra mil skidor är rätt slitsamt. I morgon får det bli en lugnare skidtur i pannlampans sken.

Magen kurrar. Dags för middag. På återläsande!

I brist…

…på annat så får jag ta och kommentera IOF:s beslut att tillåta hängning. Vad ska man säga? Känns väldigt dumt. Det skulle vara pinsamt att göra ett bra resultat på någon annans bekostnad. Endast egna insatser ger resultat.

Ibland kan det naturligtvis vara svårt att undvika att hamna i samma stråk som någon annan och man springer och lurpassar på varandra. I de flesta fall brukar det sluta med katastrof. Ingen läser kartan särskilt noga och plötsligt står man där och kliar sig i huvudet. Nåväl, har varit en situation där de ifrågasatte mitt resultat.

Det var då jag blev tvåa på DM. Hade problem med rejäla smärtor i benen i början(hängde säkert ihop med cancern som blev bekräftad senare det året) och blev passerad av han som vann. Såg honom inte alls. Efter några kontroller så är jag plötsligt ikapp. Springer parallellt några sträckor. Kom ikapp klubbkompisen Zeke som startade tio minuter före och tillsammans drar vi på, jag först. Den blivande vinnaren försvann bakom. Vi flög fram och spikade allt. Då dyker jätteravinen Helge upp och jag snubblar naturligtvis på kanten och faller med huvudet före 5-6meter ner. Hör en svag röst uppifrån:

”Klasse, hur gick det?” Jag lyckas resa på mig men har slagit i benet illa. Haltar fram. Vid näst sista kommer blivande vinnaren ikapp en sargad Klas och springer förbi. Jag kämpar på den sista biten in och är 100meter bakom i mål. Jag var riktigt besviken då jag visste att jag hade vunnit om jag inte trillat. Nu såg det ut som om jag legat på rulle bakom. Vi som var med vet iallfall hur det gick till. Epitetet Kraschkungen passar mig alltför väl.

Peppar, peppar så har jag klarat mig relativt bra hittills i år men det är ju bara februari än.

Idag har jag varit ute och rastat skidorna. Gick fruktansvärt tungt. Försökte köra intervaller men det blev någonting konstigt. Orkade inte riktigt. Åkte ett varv på elljusspåret så fort som jag tänkas kunde, vilade 2minuter osv. Det blev bara tre sådana varv. Mådde illa redan i första backen. Irriterande att inte kunna kräkas trots att magen håller på att slå knut på sig själv.

Nu efteråt är jag fortfarande rätt illamående. Lyckades trycka i mig en macka iallafall. Det ska bli skönt att försöka sova nu. Kanske blir det fyra timmar. Snacka om skönhetssömn.

God afton.

Nu är …

…det bekräftat. Vad menar jag? Jo, det hänger ihop med min trasiga stav. Det skramlade konstigt om den under slutet av det första varvet. Jag trodde att det var myrvattnet som hade frusit till små klumpar.

Väl hemma när allt vattnet hade tinat, vände jag uppochned på staven. En brun sörja rann ut. Plötsligt trillade ett litet föremål ut. Såg ut som ett gammalt smycke. På måndagen var jag i kontakt med Riksantikvarieämbetet och idag fick jag svar. Det visade sig vara en brosch från medeltiden.

Det kommer att bli stora problem för arrangörerna nästa år. Först måste alla åkare som använde GPS lämna in sina spår. Det är just nu alldeles för kallt för att börja en undersökning och för att kunna hitta platsen till våren så måste banans sträckning kunna rekonstrueras. Detta innebär att flera kilometer av banan kommer att grävas upp och att det blir omöjligt att använda samma bansträckning nästa år.

Jag har fått en kommentar från en åkare, Inge N Truga:

”Arrangörerna får skylla sig själva då de inte packat för stavfästet ordentligt”

Redan nu planeras för en ny bansträckning. Den kommer att följa golfbanan. 18hål och det gäller att få så få antal stavtag som möjligt fram till ett hål av typ fotbollsgolf. Under februari kommer hålens par att bestämmas.

En viss begränsning på skidor blir det. Max nio par per åkare. Hamnar man i en bunker så behöver man nog ett par klisterskidor för att ta sig ur.

Tyvärr blir inte loppet seedningsgrundande för Vasaloppet men möjligen för British Open på st:Andrews.

Nä, nu har jag ljugit tillräckligt. Ibland så får jag alldeles för mycket tid över och spånar friskt. Förhoppningsvis har det glatt någon där ute.

Har någon en extra truga?

En händelserik…

…helg har det varit. På någotvis hade jag blivit övertalad att åka Stråkenloppet. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

Under veckan som gått blev jag ett år äldre. Fick ett hastigt besök av Maria på bemärkelsedagen men lovade att bjuda på tårta senare i veckan. Jag beslöt att tillverka en Sachertårta. En mycket choklaig sak som därtill är väldigt mastig. Tyckte själv att den blev utseendemässigt riktigt bra. Hade gräddat bottnen lite för länge så den var lite torr.

Den hade jag med mig hem till Fredrik och Maria på fredagen då de bjöd på en utsökt måltid.

På lördagen var jag lagomt däst av all mat och solen sken. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig still utan var tvungen att åka skidor. Mitt under turen kom jag i full fart nedför en backe och hamnade öga mot öga med en häst som stegrade sig och skickade ryttaren i en stilig båge rätt ned i snön. Oj, tänkte jag, nu får jag världens utskällning. Det fick jag inte. Ryttaren sa att de höll på att rida in några hästar så hon var beredd på det mesta. Jag tror att hästen hette Valle. Det var svårt att få fatt i honom. Han for som en raket över åkrarna och försökte hinna ikapp sin hästpolare som inte alls var rädd för skidåkare. Nåväl, jag kunde glida vidare och få en riktigt härlig skidtur.

Började nu få panikkänslor inför söndagens tävling. Hade ju ingen aning om hur man gör nuförtiden. Det gjorde att nattsömnen blev modell sämre.

Trots allt kom jag iväg. Liftade med Fredrik och Maria, två rutinerade skidåkare. De kunde förklara det mesta för mig och det verkade inte vara alltför komplicerat.

Jag lyckades ställa mig på ett av de sämre ställena i startfältet. När startskottet gick hände inte mycket. Väldigt segt och det kändes som jag åkte mer bakåt än framåt.

 Efter 3-400 meter så ”lyckades” en mottävlare trampa sönder min stav. Tji truga. Fult ord, tänkte jag både en och två gånger men tänkte att de borde ha reservstavar någonstans. Nä, jag hittade inte några. Då stavfästet var hellre än bra var det som om jag hade en lavinsond i ena näven.

 Att åka 21km på det viset är vääldigt jobbigt. Tänkte att om jag bara kommer till målet så går det att fixa en ny stav. Maria hade sagt att hon skulle ha stavar med sig då hon var vätskelangare åt elit-Fredrik men eftersom det är i starten stavar ryker så hade hon stoppat tillbaka dem i bilen.

 Bara en dumskalle som jag kämpar runt ett varv med trasig stav. Ingen fara, arrangörerna har säkert några. Jo, men bara om jag ville ha en ännu kortare stav. En i sjukvårdsteamet försökte hjälpa mig men han hittade inte någon. Jaha, jag får väl åka ett varv till med samma stav. Jag fortsatte. Efter två kilometer var det en vägövergång. Där stod samme sjukvårdare med en stav i passande längd. Han hade hittat den bredvid de andra. Det fanns en orsak till det. Handremmen var trasig…Som tur var så hade ha en rulle tejp i fickan så tillsammans lyckades vi tejpa fast den på min hand.

 Det gick betydligt bättre att åka med en någorlunda hel stav men jag hade redan slitit ont det första varvet. Trots det så bet jag ihop och körde så fort det bara gick. På någotvis lyckades jag jaga ikapp några klubbkompisar och passera dem på slutet. En liten revansch på mig själv. Antagligen åkte jag andra varvet på ren adrenalin. Hade någon petat på mig hade jag nog slagit ihjäl vederbörande.

Nu efteråt så är jag nöjd över att jag inte bröt men ändå väldigt besviken. Tappade enormt mycket tid med allt krånglande och det känns surt att det alltid är jag som hamnar i trubbel.

Undrar om min skidkarriär är över? En skidstav kan ju fungera som grillpinne och skidorna bör kunna användas som ved.

Nu gäller det först att vila någon dag. Sedan får jag se vad som händer.

Nu är det nästan läggdags. God afton!

Det var över…

…20 år sedan jag åkte skidorientering senast. Igår var det dags igen. Det var JOK som var arrangörer så det blev hemmaterräng vid Sörgården. Som tur var fanns det kartställ att låna, hade blivit jobbigt med kartan i näven.

Jag körde klassiskt vilket skulle visa sig gå lite långsamt. Även min placering av sportidentpinnen gjorde att jag tappade ett par minuter! Jag hade ju egentligen inte några större förhoppningar om en framskjuten placering men när starten går så pinnar man på så mycket som man orkar.

Orienteringen gick väl hyfsat, gjorde någon onödig krok men det värsta var kraschen vid Finnbastun. Totalt plan mark förutom de enorma traktorspåren. Det var dumt att åka där. Det kändes som om någon högre makt buttade omkull mig. Pang! Rakt på min vänstra axel. Precis som förra året fast då bröt jag nyckelbenet. Nu gick det lite bättre. Fick fruktansvärt ont men det gick att åka vidare. Tappade dock en hel del tid på de sista fem kontrollerna.

Väl i mål med värkande axel så beslöt jag mig för att åka lite mera. Tänkte att jag måste testa axeln. Körde därför några varv på elljusspåret. Nog gjorde det ont men det gick att använda den. Det hade ju varit typiskt om jag lyckats kvadda den igen. Kände av axeln hela kvällen men jag hade redan planerat in ett söndagspass.

Idag åkte jag ned till Porteshult för att köra lite längre. Det blåste en fruktansvärd motvind på myrarna och spåren fylldes med snö mellan varven. Jag kämpade på i tre varv. Vet inte hur långt varvet är men någonstans mellan 11 och 14km tror jag. De hade dragit om spåret på grund av skogsavverkning, så det blev en ny bekantskap. Borde tagit med min GPS-klocka men den trådlösa mottagningsenheten har jag lyckats knäcka, så det går inte så bra att föra över data.

En  rekommendation:  ha alltid en förlängningssladd till alla små USB-enheter som du tänker ansluta. Man vet aldrig när datorn välter och någon pryl bryts av. Man blir förvånad varje gång.

Nu är det dags för käk. Hejdå.

Finns inspiration…

…på burk? Det vore bra. ”En liter mjölk, tack och så en burk inspiration”. Nä, det lär man aldrig få höra.

Har inte vågat börja springa. Sliter istället i skidspåren. Idag var det riktigt hemskt. Hade ont i armarna efter all träning den här veckan så jag ville bara stanna och grina mitt i skogen. Jag kämpade på ändå och efter nio kilometer så började det gå lite lättare. Det låg nog en halv centimeter snö i spåret. Snön hade rasat från träden och ingen hade åkt på spåret under dagen. Andra varvet gick betydligt fortare.

Nu känns det lite bättre. Stretching och mat är tydligen bra för kroppen. Nu gäller det bara att hitta något som är bra för knoppen.

Fisk är bra om man vill bli smart men vad äter man när man vill få ordning på sina konstiga tankar? Skumtomtar?

Jag hoppas att jag kan få sova lite bättre de närmast kommande dagarna. Är alldeles för rastlös och virrig. Har provat alla bra och mindre bra metoder men  hittills gått bet.

Nu är det dags att iallafall göra ett insomningsförsök. God natt!

”Ett träd kan bli en miljon tändstickor…

…och en tändsticka kan förstöra en miljon träd”.  På ett liknande sätt fungerar mitt mentala tillstånd. Jag kan må bra under flera dagar och tycka att livet är ganska okej för att sedan en dag bara rasa ned i mörka tankar och allt som varit bra är som bortblåst och man är helt knäckt.

 Så är det för tillfället. Är tämligen stressad men jag hittar ingen orsak. På jobbet finns det mycket att göra men det är inga direkta deadlines som måste hållas. Är trots det stirrig.

 Räddningsplankan är skidåkningen. Ikväll blev det ett par mil igen. Åkte vid Hallbystugan men kvaliteten på spåren var dålig. De verkar försöka ”tvinga” folk att åka på deras konstsnöspår genom att ha lägsta prioritet på de vanliga. Med den snömängd som finns så är det en prestation att ha så dåliga spår. Visst, det kostar kulor att hålla spåren igång men sätt upp en sparbössa där man frivilligt kan stoppa i en slant till bensinkostnaden.

 Är även en arg kommunalskattebetalare. Då de flesta föreningar har bidrag till verksamheten så betalar jag redan indirekt en spåravgift.

 Nåväl,genom skidåkningen kan jag på något sätt koppla bort vardagen och vara lugn ett litet tag tills jag börjar hetsa mig själv att åka fortare och längre. Se där, jag lyckas skapa en ond spiral i träningen också.

 Inga större glädjeämnen just nu. Jo, jag såg att Gilberts har börjat med semlor. Något för tidigt men jag kommer nog att slinka in där någon dag. Antingen köper jag en för att fira någonting bra eller så för att trösta mig själv i min misär.

Klockan börjar bli alltför sent slagen och det är dags att försöka varva ned och få ett par timmar sömn. God natt.

Har helt…

…tappat tempo i skrivandet. Hela julhelgen och nyår har förflutit utan några rapporter. Är väl lite i obalans och hittar inte den rätta motivationen.

Träningsmässigt har det blivit en hel del skidor. Både på ”hemmaplan” och här i Jönköping. Jag har inte alltför stora krav på kvaliteten på spåren bara det går att bli trött.

Ska sakta men säkert försöka testa om foten håller för löpning. Har egentligen inte sprungit ordentligt sedan veckan före 25-manna.

Undrar vad det är som driver mig, egentligen? Som det känns nu så fungerar all träning som ett sätt att komma ifrån alla mina jobbiga tankar. Får ett andrum för några timmar. Sedan är man tillbaka igen.

Tyvärr sitter jag hemma alldeles för mycket. Kan inte komma för mig att göra en massa saker. Det är jobbigt att hela tiden vara ensam. Jag går ju inte och fikar själv på stan. I stället blir det ett paket kakor och kaffe hemma i soffan framför tv:n. Restaurant besök? Näe, inte ensam. Listan kan göras lång.

Mitt liv är som ett pussel där det fattas bitar. Känns som jag har tappat den lilla gnista som jag byggt upp den senaste tiden. Har börjat sova sämre igen och semestern känns inte alls som semester.

Tänk vad lätt det är att gå vilse i sina egna tankar. Nåväl, ska försöka rycka upp mig men det tar tid.

Undrar vad jag ska lura mig själv med i morgon? Ännu en skidtur, kanske?

Det blev inga lustigheter den här gången. Får hoppas att jag råkar ut för något dråpligt framöver så att jag kan roa de få stackars läsare jag har.

Som avslutning får jag önska god fortsättning till alla som känner sig träffade.

En vinglig…

…färd blev det. Mina M+S däck är mera utav S/M-typ. Har man riktigt otur så får man lida rejält. Väglaget var inte det bästa. Snorhalt. Forrden dansade fram och tillbaka. Det gällde att hålla tillräcklig fart så att jag inte skulle kana av vägen.

När det är problem att komma igång efter stopp-skylt, alltså slirar på 1:an, 2:an och knappt tar mig ut på nästa väg är det nära till hands att man vill parkera och gå 50mil istället.

När sedan väglaget blev mer snölikt så hade snöröjningsentreprenörerna lyckats ordna tvättbrädeväg de sista 20milen. Alla mina tandfyllningar höll på att trilla ur.

Vän av ordning kanske tycker att jag borde ha stannat hemma och inväntat våren istället.

Det blir dubbdäck i fortsättningen. Jag vill vara miljövänligare men jag vill inte riskera livet. Anser att det finns betydligt större utsläpp i stadsmiljöerna i form av industriverksamheter som spyr ut elände. Det är naturligtvis mycket enklare att försöka få oss vanliga dödliga att få dåligt samvete än att våga gå på de stora koncernerna. De hotar då med att flytta produktionen till någon annan stad och det finns ju ingen politiker som vill vara orsaken till att en massa jobb försvinner.

Oj, jag blev visst politiskt engagerad. Får starta en förening, dubbdäckens vänner. Sedan kan vi samlas på stadens torg och spinna loss.

I Tyskland är det dubbelmoral. Å ena sidan så är det förbjudet med dubbdäck och å andra sidan så dubbar man varenda film.

Om inget händer så blir det skidåkning i morgon. Härligt mycket snö. Naturligtvis så brukar det alltid dyka upp någon förkylning när man har optimala träningsförhållanden.

Nu är det dags att försöka sova några timmar. God natt!

Glömde bort…

…att jag hade en blogg. Ska försöka skärpa mig. Har äntligen fixat julledigt. Ansökan blev godkänd idag så jag drar norrut i morgon någon gång.

Förhoppningsvis blir det massor av skidåkning. Snön har vräkt ned några dagar.

Nu har det hänt(eller rättare sagt för en vecka sedan)

HoodooGurus har släppt en ny singel!

Tråkigt att behöva vänta till mars för att införskaffa hela plattan. Naturligtvis är de gamla och slitna meeen det gamla Gurus-soundet finns där. Deras debutplatta ”Stoneage Romeos” är nog den bästa jag har i mina ägor. Kan varmt rekommenderas för de som inte var med på den gamla goda tiden.

Ja, nu är det bara en massa packning kvar att göra. Är som vanligt stirrig och gör allt utom packar. Antagligen blir det en panikihopräfsning av grejor i morgonbitti.

Nästa avrapportering blir från Norrland.  God afton.