…inte hålla mig borta. Igår var det Rallarloppet och jag var länge tveksam till att ställa upp. Under hela veckan så har jag sovit dåligt och varit lite under isen, mentalt.
Hade möjligen feber natten till söndagen. Vaknade vid tre och var helt genomsvettig. Jag var då väldigt tveksam till start. På morgonen så tog jag tempen och den var normal. Ville inte åka men jag visste att jag skulle bli alldeles nojjig om jag skulle sitta hemma.
Ytterligare ett orosmoment är ju min prestationsångest. Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv. Spelar ingen roll i vilket sammanhang det är. Det hindrar mig från att bara ha kul och njuta. Det är väldigt jobbigt. Är ju medveten om det men ändå så trillar jag dit. På någotvis så tror jag att bara jag gör det här bra så är jag en lyckad människa. Tror att jag inte duger som jag är i andras ögon om jag inte alltid är perfekt och bäst.
Nåväl, på plats i Bottnaryd så började jag måla greve djävulen på väggen och var helt säker på att jag skulle få åka den första milen med trasiga stavar. Hade ett par i reserv vid varvningen efter en mil.
Som oseedad så hamnade jag i tredje startledet. Såg med fasa hushörnet som skulle rundas. Trångt värre. Pang! Där gick starten. Första problemet var att runda en tant som stod och hindrade tjyvstart. Det gick galant och jag såg hur hushörnet närmade sig. Jag höll upp stavarna och småsprang runt huset. Ville inte paja stavarna igen. Det var väldigt nära. En trampade fast staven men efter att jag mordhotade vederbörande så slutade han upp med dessa dumheter. En arg Klas är en dödlig Klas.
Det gick inte vidare fort i början men tyckte ändå att jag tog mig fram i ett hyfsat tempo. Då dök jätteproppen Allan upp i en backe. Att åka så frbnnat sakta och vara så långt framme i fältet är ett mysterium. Det kändes som flera hundra åkte förbi i det vänstra spåret. Det var nära att jag buttade bort honom men jag gjorde ett tokryck och rusade förbi. Ibland undrar man om folk gömmer sig en bit bort i skogen och kliver på när täten precis passerat.
Nästa frustration var den häftiga nedförsbacken. Äntligen chans till lite vila. Bara att krypa ihop och köra. Nej. Här plogade folk friskt. Helt galet. Det borde vara förbud mot plogning om man startar i tävlingsklass. Folk låg som bowlingkäglor både till höger och vänster. Jag ställde mig i fartställning och bara körde. Fick kryssa mig fram bland alla plogare. Någon skrek åt mig men inte brydde jag mig om det. Plogar man så har man inga rättigheter att uppehålla hela spårbredden. Körde nog om tjugostycken i backen. Det var skoj. Efter backen så började det glesa ur och jag kunde nästan börja åka skidor. Det var efter sju kilometer ungefär. Sedan gick det bättre och bättre för varje kilometer. Tappade nog den mesta tiden den första milen. Därefter hade jag nog en mer jämnt utspridd tidsförlust per kilometer.
Banvallen var jobbig psykiskt. Bara att stå och nöta med stakning. När man tittade upp så såg man banvallen. Fortsatte ett tag till och såg….banvallen. Försökte muntra upp mig själv genom att försöka titta på naturen bredvid spåret. Det fungerade rätt bra. Bitvis är det ju väldigt dramatiskt när man åker igenom en utsprängd passage i bergen.
Halvvägs så kände jag mig rätt seg men som tur var så blev det vätska. Då piggnade jag till rejält och fick ny energi. När vi väl lämnade banvallen så började det gå riktigt tungt. Glidet försämrades markant och jag fick slita hårt för att hänga med den klunga som jag kört ikapp. Tänkte att fortsätter det så här så får jag problem att ta mig hem i hyfsat skick.
Som tur var så blev glidet mycket bättre när vi kom ut på Dumme Mosse. Med några stavtag så var jag med i matchen igen och kände att det skulle gå bra de sista 16km. För varje vätskestation blev jag piggare. När jag passerade Axamo så kändes det väldigt lätt. Jag stod och stakade utan ansträngning och knaprade in meter för meter på de framförvarande. Det gick oförskämt lätt.
Nu var det bara tre kilometer kvar. Äntligen nedförsbacke och vila. Sedan kom de sista backarna. Här lyckades jag tappa toppluvan. Tvärnit. Som tur var kom det en bakom som plockade upp den elegant och gav den till mig. Som tack la jag mig bakom och tänkte vara gentleman. Blev då omkörd av en äldre herre som såg ut att ha rymt från ett äldreboende. Det kunde jag inte ta. De sista femhundrametrarna svek jag min mössräddare och gjorde ett enormt ryck. Den äldre mannen passerades också och jag kände mig lite nöjdare.
Kom i mål på ca 2.51 vilket var helt ok med tanke på mina förberedelser. Som vanligt så ville jag åka bättre än så men det är bara att inse att jag inte var bättre denna dag. Prestationsångesten gör sig påmind igen.
Trots allt var det en trevlig dag med mycket folk efter spåret. Ännu roligare var att det var så många JOK:are med. Kul att Fredrik blev fyra. Mest imponerade nog min namne Klaus(ja, han stavar så men jag antar att det uttalas Klas). Han gjorde ett riktigt bra lopp och var inte alls långt efter de bästa. Roligt!
Nu blir det till att försöka återhämta sig efter bästa förmåga. Fyra mil skidor är rätt slitsamt. I morgon får det bli en lugnare skidtur i pannlampans sken.
Magen kurrar. Dags för middag. På återläsande!