…kommer sällan ensam. Mycket riktigt. Efter gårdagens skada så tänkte jag att jag måste testa om det går att träna. För att inte belasta för mycket så tog jag fram rullskidorna.
Åkte till tråkiga Lovsjö där vägen är tokplatt och rak. Allt för att få en så bekväm resa som möjligt. Kom iväg lite sent så det började bli mörkt. Hade några små blinklampor på mig som säkerhet.
Åkte en halvtimme och vände. Nu var det riktigt mörkt. Vägen var svår att se och det blev inte bättre när jag fick möte med bilar som var belamrade med så mycket extraljus som bara var möjligt.
Nåväl, det gick ju bra ett tag. Tillfälligt förblindad i några sekunder borde man klara av. Nä. Ibland kan det uppstå hål i asfalten. I dagsljus går det att se dem i god tid. Inte i mörker.
Tvärnit inträffar när man kör ner i ett av dem. Som tur var så lyckades jag flaxa av vägen och landa hyfsat mjukt. Några rejäla vridningar i vristerna var det enda som hände. En sko sprack också.
Det var alltså riktigt nära en katastrof men jag kom undan med lite småskavanker.
För att verkligen kontrollera att allt var okej så tog jag en kort löptur efteråt.
Det verkar vara bra. Just nu har jag bara liiite värk i knäna men det är en världslig sak.
Om jag bara tar det lugnt i morgon så kommer jag att kunna stå på startlinjen på söndag. Håll tummarna!
