Nyss hemkommen…

…från det senaste ”ol-eventet”. Tyvärr missnöjd med min egen prestation men samtidigt missnöjd över arrangemanget. Det är live-sändning av resultat, arena osv. Bara en massa moderna ord. Varför är det inte lika populärt att kvalitetsgranska kartor och banor? Borde väl inte vara så svårt att hitta på några tuffa beskrivningar. Executive Map Evaluator, Executive Course Evaluator kanske skulle locka? Som det är nu så är det ingen som bryr sig om dessa funktioner. Klubbarnas banläggare har ofta hållit på länge och är närmast helgonförklarade, de kan ju aldrig göra fel. Samma sak med kartritare. The Untouchables, vore kanske en mer passande beskrivning av dem. Både kartritning och banläggning kräver en enorm tid och är otacksamt(egen erfarenhet). Är allt bra är det ingen som säger något. Är något dåligt så är det alltid någon som jag som gnäller. Blir arbetet slentrian tappar man fokus och resultatet blir därefter, anser jag.

Då jag är banläggare så vill jag ha så mycket kommentarer från provlöpare som möjligt, både positiva och negativa. Annars fyller de ingen funktion. Har själv fått höra från provlöpare när jag själv varit provlöpare: ”Vad bra att du sa att den gropen är felaktig, tyckte också det men vågade inte säga det”.

Nåväl, jag är väl bara en grinig gammal gubbe. Temperaturen i ”spa-avdelningen” var perfekt idag. ”The head chief of the sanitary department” hade gjort ett bra jobb.

 

Tillbaka…

…igen och nu ännu argare. Idag var det träning och det var rejält blött i skogen. Jag parkerade vid klubbstugan och sprang till starten som uppvärmning. De flesta andra hade åkt dit med bil. Nåväl, klockan var strax före 18 så jag skulle hinna springa en timme. Senare än så så skulle det bli mörkt.

Det var rejält blött i markerna och jag var nere till naveln vid en bäckpassage. Småkallt. Såg fram emot en varm bastu. Sprang bra och var tillbaka i god tid. Fortfarande ljust. Nedjoggning tillbaka till stugan.

Det var bara min ryggsäck kvar i omklädningsrummet men den syntes tydligt. Trots det hade något snille stängt av bastun. Klockan var kvart över sju. Serveringen var öppen och skall vara öppen till åtta. Flertalet personer var där.

Tydligen så får man inte basta om man tränar i min klubb. Bastuaggregatet har för i h-v-te en timer!! Inte första gången det händer heller.

Nä, den ska slås av så fort  eliten transporterat sig runt elljusspåret. Det är konstigt att de inte släcker elljusspåret också. De har ju gått klart halv sju.

Trots detta så får jag vara glad. De hade inte hunnit ringa och få min bil bortbärgad för att den stått för länge på parkeringen.

Ja, jag är riktigt j-v-la arg.

Nu höll…

…jag på att tappa farten igen. Nåväl, jag fortsätter med 5-dagarsminnen. -82 var det Luleå som var c-ort. Vi hyrde lägenhet och den visade sig vara helt oanvänd. Den stora satsningen Stålverk-80 blev inte den succe’ som man trodde. Många lägenheter stod tomma. Detta var precis innan högskolan etablerade sig. Något år senare började min bror läsa i Luleå och han fick lägenhet i samma trappuppgång. Märkligt.

Tävlingsmässigt gick det riktigt dåligt. I drömterrängen i Vuollerim(stavas det så?) så var jag ute och yrade rejält. Som ungdom blandade jag bottennapp med rejäla bottennapp. Vissa mönster försvinner inte med åren, har jag upptäckt.

Annars präglades veckan av kalla bad i Lulviken.

Nä, det känns som det börjar bli tråkig upprepning. Det blir lite slentrian över 5-dagars. Har väl aldrig gillat den hysteri som präglat tävlingarna.
Får försöka komma på lite lustiga händelser utan kronologisk ordning.

Tror det var i Norrköping som vi hade nya klubbdräkter, helt vita brallor. Det blev en intern tävling om vem som hade de skitigaste brallorna på det officiella fotot. Jag vann. Sprang in i taggtråd. Brallorna var röda från knäna och ned till skorna. I övrigt gled vi omkring i centrum i Wallan’s veteran-Opel och spelade the Cramps så det dånade.

I Södertälje så tältade jag bredvid banvallen. Något svårt att sova. Som grädde på moset hade jag vurpat på träning och fick springa med gipsad arm. Var grym på enhandsstämpling. Tog mig runt H21L ändå.

Nä, nu börjar det bli sent. Dags att runda av. Lyckades skjuta undan mina hjärnspöken en liten stund. Får se om det blir någon sömn i natt.

Det är bara…

…att fortsätta att skriva. Tappar jag farten så kommer uppdateringar att dröja. Som jag skrev igår så är jag väldigt less på det mesta. Tappat sugen totalt. Trots allt måste jag försöka rycka upp mig. Kanske lite minnen från 5-dagars genom åren kan vara något att skriva om? Ja, så får det bli. Jag debuterade -80 i Uppland men kommer inte ihåg särskilt mycket förutom att jag tappade bort mig på slutet varje dag bland alla nya stigar. En sak till, i en pärm har jag sparat allt som vi fick i deltagarpåsen, både reklam och turistbroschyrer. Det var tydligen viktigt.

Året efter, -81 var vi medarrangörer. Fick uppdraget att sälja tidningar. Upp 4 varje morgon. Vårt försäljningsställe låg precis bredvid en toalett, stanken blev värre dag för dag. Varje dag var det en dryg typ (något år äldre än oss) som hade som livsuppgift att jävlas med allt och alla men framförallt oss. Han försökte sno tidningar och när det inte fungerade försökte han pruta. Det var en tuff vecka men vi höll honom stången.

Lyckades få autografer av dåtidens storfräsare. Kommer även ihåg bilden av Jögges startkort från sista etappen. Det var inte en enda stämpel som var i avsedd ruta. Det var inte långt ifrån diskvalifikation. Tror att debatten var minst lika infekterad då som nu när det gäller missade eller ej registrerade stämplingar.

Det här var ett första smakprov. Återkommer framöver med mera. Närmast är -82. Undrar vad som hände då?

I morgon…

…är det dags att gå tillbaka till jobbet. Sista semesterveckan har jag varit förkyld. Ont i halsen till fredagen. Ställde trots allt upp och sprang två tävlingar nu i helgen.

Tänkte ta det lugnt och bara orientera rätt. Det gick ju inte särskilt bra. Missade hur mycket som helst. Jag skyller på kartan som vanligt. Jag går(ja, jag gick) inte snett med kompass och stegning(jag vet, stenåldersteknik). Hamnade hela tiden långt till höger om kontrollerna.
Samma sak hände på Tibro’s tävlingar i våras. Samma kartritare. Meridianer som pekar mot Tidaholm istället för magnetiska norr. Jag brukar ha livlig fantasi och kunna lista ut kurvbilden men hade behövt en hel näve kulörta piller från 60-talet för att reda ut allting. Fanns en karta hemma i Hälsingland där alla höjder var ritade ovala. Det var iallafall konsekvent ritat.

Nu har jag tappat all gnista vad det gäller orientering. Det skall vara roligt att orientera men min glädje dödade arrangörerna totalt. Tack.

All orientering inställd framöver.

Som grädde på moset så börjar jag få ont i halsen igen. Skönt att denna sk*thelg snart är över.

Det var inte den här avslutningen på semestern jag ville ha. Nu ska jag försöka hindra mig från att bli totalt deprimerad. Inte lätt när man tycker att man är helt värdelös. Sätter den nedåtgående spiralen igång så är det lätt att man rasar ihop i en hög och bara ligger och skakar ett par timmar. Det går ju över men är tämligen kraftödande.

K som i …

…kyckling, M som i mjukisbyxor. Nä, det är inte schysst att kategoriskt översätta klassindelningens bokstäver på det här sättet.

Internt mellan de som är av samma kaliber som jag så är det desto roligare. Särskilt så här i post-5-dagarstider så är det en del tankar kring ämnet som dyker upp. Jag ska röra om i grytan och se om jag kan få några reaktioner.

Det är konstigt att det alltid är så många som plötsligt är väldigt dåligt
tränade och år efter år springer i ”fel” klass på 5-dagars. Veckorna innan krossar man allt motstånd på längre banor.
Undrar vad det är som gör att fenomenet återkommer år ut och år in? Prisjägare var en teori bakom men jag kan inte tänka mig att priserna är särskilt bra för att klassa ned sig.
Skadeproblem? Ja, det finns nog en handfull löpare som passar in i denna kategori.
Semesterfirare? Det är vi allihopa.
Jakten på framgång. Här kanske en av de största anledningarna finns. Att få kliva fram ur anonymiteten som medelmåtta och vara i rampljuset en vecka om året. Det moderna samhället belönar prestationer och en vinnare är en vinnare oavsett metod.
Detta tänk kan tyckas märkligt då jag tidigare skriver om min egen prestationsångest och hur jag alltid blir besviken på mig själv.

Varför klassar inte jag ned mig själv för att få den där uppskattningen som en vinst ger?

Då jag har en drivkraft(störning?) som alltid gör att jag vill förbättra mig och lära mig nya saker så klarar jag inte av att backa. Vill ständigt bli utmanad.

Jag har faktiskt klassat ned mig på 5-dagars. När jag var 14. Alla kompisar skulle springa B-klass och de var ju bättre än vad jag var så jag hakade på. Året innan hade jag parkerat mig i botten av A-klassen. Hur gick det då? Jo, jag var nära etappvinst, hade en riktigt dålig etapp och slutade totalt 13, om jag inte minns fel.
Jag fick naturligtvis pris, en första-hjälpen-kudde. Trots denna framgång så visste ju jag att det fanns några hundra A-klass-löpare som var bättre.

Oavsett om några var x antal timmar efter vinnaren. De vågade utmana de bästa för att kunna utvecklas. Själv hade jag tagit den enkla vägen, för första och sista gången.

Nåväl, fenomenet kommer alltid att finnas och det är upp till var och en att vara sin egen lyckas smed även om det gnager i mig när elitlöpare springer kort-klass.
Kanske en påtvingad gallring med hjälp av Sverigelistan skulle kunna vara något, iallafall för seniorerna?
Nästa år byter jag klass. Då ska jag springa H45kort. Nä, hade jag bara en morot så skulle jag springa H21L, inte enbart bara för att jävlas med mig själv.

Återupplivning…

…av bloggen. Det var ett tag sedan jag hade inspiration att skriva något överhuvudtaget. Allt blev en upprepning eller en dålig kopia av tidigare inlägg. Jag kommer naturligtvis att hamna i samma situation igen men det är värt ett försök att försöka få liv i bloggen.

Inte mycket har förändrats sedan mitt senaste inlägg. Är lika förvirrad som tidigare och har hamnat i en mental formsvacka. Har just genomlidit 5-dagars och det var inte särskilt roligt. Ända sedan tiomila så har kroppen inte svarat på all träning jag lagt ner. Vecka ut ,vecka in, intervaller, snabbdistans osv.
Har provat alla möjliga trick men inget fungerar. Snacka om frustrerande. Varenda dag på 5-dagars har varit ett bakslag. Då löpningen inte fungerat så har orienteringen havererat.

Som vanligt så har jag alldeles för stora krav på mig själv. Är en mästare på att psyka ned mig själv totalt. När jag väl nått botten som nu så tar det en väldigt lång tid att hitta tillbaka till en
nivå där jag om möjligt kan godkänna mig själv. Egentligen är ju allting bara en lek men då mitt vanliga liv är totalt kaotiskt så flyr jag genom att träna och tävla i jakten på någon form av acceptans från omgivningen. Att acceptera mig för den jag är och inte det jag gör borde vara självklart men det får jag inte in i skallen. ”Bara jag springer bra så tycker alla att jag är fantastisk”. Detta är vansinnigt tänkande men realitet för mig. Detta är något som återspeglar sig i allt jag gör både på jobbet och fritiden.
Nu har jag semester men ändå fortsätter hjärnan att gå på högvarv. Försöker antagligen ha en så bra semester som möjligt så att folk ska tycka om mig för den prestationen. Ni ser, jag har fastnat i ett felaktigt tänk. Det är lätt att vara medveten om problemet men betydligt svårare att bara ignorera och gå vidare. En intressant iakttagelse är att jag inte dömer andra efter samma standard.

Nåväl, detta var ett första försök att återuppta bloggningen. Förhoppningsvis så rymmer framtiden en hel del anekdoter som behöver luftas.

Typiskt…

…att jag inte lyckats hålla liv i bloggen. Antagligen har det inte hänt någonting alls det senaste halvåret.

Får väl bli en liten sammanfattning. Under vintern har det blivit en hel del skidor och knappt någon löpning alls.

Min karriär som skidåkare har tagit fart. Det har blivit några långlopp men inga större framgångar. Mitt tålamod har då ställts på prov rejält. Har man inte åkt tidigare och har resultat så hamnar man bland riktigt usla skidåkare som inte kan vett och etikett i skidspåret.

Lyckades undvika incidenter detta år, inga stavbrott, inga brutna ben.

Efter en tids funderande och lite yttre påverkan så anmälde jag mig till öppet spår. Tyvärr startade jag alldeles för sent och fick kryssa mellan åtskilliga tusen åkare. Ingen ordning alls. Åkte säkert någon mil längre…Detta förtog en stor del av resan. 

Fick ont i armbågarna i Oxberg och kunde inte böja på armarna resten av färden. Tappade fart men är ju tjurskallig så jag matade på med en något konstig teknik. Kom i mål på 6.10. Var besviken och inte särskilt trött. Såg inte den berömda devisen. Tänkte mera på var jag skulle slänga skidorna.

Så här efteråt så kanske det inte var så dåligt. Bara att bryta ihop och komma igen ett annat år.

Jag hann inte slicka såren särskilt länge. Skid-VM i Oslo väntade om hörnet. Tre glada JOK-are intog Oslo med storm. Piggedäck är bra att ha. Sus och dus i fyra dagar. Dryga norrmän, fega svenskar. Det var nästan bara vi tre med gul/blå klädsel ute på kvällen. Det fick vi höra.

Finns mycket att berätta om denna resa och en del bilder. Jag får se om jag gör en Oslo-special längre fram.

Orienteringssäsongen har börjat. Klubben var på läger i Ronneby och det blev tävlingsdebut på Orions tävling. Inte mycket att skriva om. Inga skandaler, inga skador. Ett mediokert läger ur den synvinkeln. Det enda konstiga var att det bara fanns tre skedar i köket på vandrarhemmet. Imponerande.

Trots läger och barmark så känner jag inget sug efter orientering. Märkligt. Brukar ju ha abstinens i mars varje år. Nåväl, jag blir nog en hysterisk orienterare snart nog.

Det var allt för nu. Hej.

Nä…

…inte nu igen! Varför klarar jag inte av att hålla igång bloggen? Antagligen lever jag ett riktigt tråkigt liv och har inget skoj att berätta om. Får iallafall göra ett försök. Träningen har väl varit lite si och så. Har åkt en del skidor men har inte riktigt hittat flytet i tekniken.

Tog premiärlöptur förra veckan, det var hemskt och dagens tur var inte mycket bättre den. Kanske är för tidigt att springa nu?

 Orsaken till att jag stod över skidåkning idag berodde på söndagens tävling. Åkte Stråkenloppet. I år höll stavarna och jag var ca en halvtimme snabbare. Det var ganska bra.

 Lyckades stå på näsan i den första uppförsbacken och vred till högerhanden rejält. Började göra rejält ont under det andra varvet men det  var bara att kämpa på.

 I går kunde jag inte greppa eller lyfta någonting alls med högerhanden. Idag är det lite bättre men omöjligt att belasta den. Typiskt att man aldrig ska få vara riktigt nöjd. Hoppas att värken går över om ett par dagar. Hade varit kul att åka något mer långlopp. Det kanske går att tejpa fast staven så pass bra att värken blir minimal? Jag är väl tillräckligt galen för att ge det ett försök.

Nu får det räcka för ikväll. God natt!

Nytt år…

…och nya tag. Börjar med att önska alla läsare en god fortsättning.  December var ju ingen lyckad månad träningsmässigt. Mestadels sjuk. Först på nyårsdagen kände jag mig hyfsat pigg och kunde ta det första träningspasset på tre veckor.

 Nu har jag åkt skidor varje dag i år. Har lite panikkänslor. Vill träna ikapp en månads förlorad träning. Det kommer att sluta illa, om jag känner mig själv rätt men det är svårt att sitta hemma när det finns fina skidspår.

 Ikväll så började jag fundera på om skidåkning orsakar hjärnskador. Har minnesluckor från båda varven på milen. Trodde att de hade dragit om spåret men vid varvningen så visade gps:en rätt distans. Mycket märkligt. På det andra varvet så tappade jag bort den farligaste utförslöpan. Har någon tagit den så får han/hon gärna lämna tillbaka den.

 Nåväl, får hoppas att minnet blir bättre så att jag har något att skriva om.

Nu är det dags för middag. Hej.